söndag 26 oktober 2014

Eufori och demoner

Idag har jag kämpat mig igenom ett helt högskoleprov!  Och det bestod inte bara av ett prov utan fem (!) och varje tog 55 minuter och däremellan lite raster. Kände redan när pappa lämnade av mig på tågstation imorse att nej, det går inte. Bättre blev det inte när jag kom fram till högskolan i Borlänge och såg folk flockas runt sina kompisar i livliga diskussioner medan jag satt i en soffa helt ensam och läste min bok.

Som tur var träffade jag min granne Cilla (eller ja, före detta granne blir det väl) utanför provsalen så vi hängde tillsammans hela dagen. Hon blev nog något av en räddning för mig och jag kunde vila tankarna på något annat.

Väl i väntan på bussen hemåt kände jag sån eufori, lycka och stolthet. Från halv åtta på morgonen till halv fem hade jag klarat av att vara i ständig närvaro av främmande människor utan att ens få en känsla av att en panikångestattack var på väg. Jag skrev ett överlyckligt sms till mamma att jag ÖVERLEVDE och fick det bästa svar man kan få.

Dock kände jag när jag närmade mig min vita lilla trygghet till hem att jag började slappna av och att skakningarna började få fäste i ben och händer. Hann knappt in i hallen innan den första attacken kom. Hela jag var så matt, jag kände mig så tom på ett läskigt sätt, som om jag stod utanför min kropp fastän jag på något sätt ändå var medveten om hur jag rörde mig. Tog någon timme eller två innan nästa attack kom. Var längesedan de kom så tätt. Gråt, förtvivlan, andnöd. Det enda som riktigt hjälper mig att komma ur det på bästa sätt är mamma och pappas armar om mina axlar, en hand i håret. Jag känner mig som ett litet barn som vill bli vaggad och tröstad. På ett bra sätt, trots att jag vet att jag är vuxen och borde kunna stå på egna ben. Psyket vill väl helt enkelt något annat ibland.

Oavsett så får jag återblicka till den där känslan precis efter provet. Jag kände genuin glädje vilket var en himla lång tid sen jag kände. Demonerna fick fingret. Dock skrämde jag dem inte för en så lång tid, men det spelar ingen roll. Den där lilla stunden av glädje behövde jag.

1 kommentar:

  1. Det var sjukt starkt av dig att göra provet! Jag fick själv en panikattack under provet när jag gjorde det för några år sedan och satt och grät tyst för mig själv för att ingen skulle se..
    Hjärnan fungerar inte alltid som man vill :/

    SvaraRadera

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)