måndag 5 januari 2015

En psykisk resa

Tänkte berätta mer om resan nu men ur ett psykiskt perspektiv. Som ni vet så mådde jag ganska dåligt dagarna och veckorna innan och att då åka iväg och resa var läskigt och jag var rädd att jag inte skulle stå ut.

Resan har faktiskt varit mer bra än dålig. Första hotellet vi bodde på på Teneriffa hette Jardin Isla Bonita och låg i Fanabé. Själva hotellets utseende och första intryck var inte så jättebra. Utifrån med sikt över balkongerna såg det jättefint ut men på vissa ställen fick man en lite sunkig känsla då vissa delar av hotellet var väldigt slitna. Det förändrades dock med tiden och i slutet av veckan trivdes jag väldigt bra ändå. Det berodde väldigt mycket på underhållningsteamet, de drog upp så mycket glädje hos gästerna att jag kände att jag mådde mycket bättre. Även en del av alla bartenders var oerhört trevliga vilket gjorde vistelsen mycket roligare. Jag berättade för mamma och pappa att "det känns så konstigt, jag har liksom inte tid att ha ångest" och det blev många roliga kvällar. Hade dock en panikångestattack kvällen innan kusinerna kom. Satt i matsalen och hade precis ätit upp när jag plötsligt bara kände att "nej, jag klarar det inte längre, jag måste ut härifrån." Gick så fort jag kunde och letade upp första bästa ställe (en tom korridor) där jag satt och hyperventilerade medan tårarna rann. Så klart så kom en gubbe som jobbade där förbi och stannade till och försökte prata med mig. Han såg orolig ut, tog upp telefonen och frågade om han skulle ringa nån. Jag sa bara att det var lugnt, inget farligt, försökte vifta bort det och till slut gick han. Tyckte så synd om honom efteråt men var ändå tacksam att han stannade och inte bara struntade i det. Bilden av när han stannade och pratade med mig är lite suddig, jag var så inne i paniken att det enda jag kunde säga var "it's ok" och försöka få bort honom. Det låter kanske lite elakt men i de stunderna är alla främmande människor lite jobbiga, just för att man inte kan få fram vad som egentligen händer.

På julafton satt jag, kusinerna, moster, hennes man och familjen nere vid scenen och kollade på en "black light show". Hade jättekul åt showen som var riktigt underhållande och sjöng med lite i julsångerna. Här fick jag en panikångestattack igen, första gången med lite alkohol i kroppen. Mamma och pappa är supersnabba att se när det händer och försöker andas med mig genom det tills det går över. Energin som lämnar en efter en attack är svår att beskriva. Det känns som att man är ett överladdat batteri som laddas ur på bara några minuter. Man blir så extremt tung och trött i hela kroppen och jag brukar behöva vila i minst 20 minuter efteråt. Har ingen jättebra tidsuppfattning om hur lång tid attackerna tar men från att det löses ut tills att man orkar gå upp och göra saker brukar det ta ungefär en halvtimme. 

Dagen efter julafton bytte vi hotell till Beverly Hills Club i Los Cristianos. Hotellet var tvärtemot det i Fanabé, otroligt fint och vackert men dessvärre var badvakterna och vissa av personalen inte trevliga alls utan gick mest runt och surade verkade det som. Jag var extremt trött hela dagen av flytten även fast den inte tog lång tid alls. Tror det var mest psykisk trötthet och inte så mycket fysisk (även om det sög ordentligt i benen av att  konka tunga resväskor i branta uppförsbackar). Jag trivdes helt okej på Beverly Hills, det var skönt att det var lite avsides från den värsta smeten i centrum för där var stressnivån och folkmängden alldeles för hög för mig. Det enda dåliga med just hotellet var att jag saknade den där glädjen och pratsamheten med gästerna. Där och då märkte jag hur viktigt det var med trevlig och engagerad personal. Jag hade tio gånger hellre bott på det lite sunkigare hotellet med massa glädje och skratt än i det lyxigare där det var stelt och lite obekvämt. Något att komma ihåg, lyxigast är inte alltid bäst!

I och med att vi hade nytt hotell hade vi inte längre all inclusive utan fick handla våran mat själva. Tycker det är lite mysigt att gå och handla tillsammans men samtidigt är det bekvämare med all inclusive och att kunna gå och hämta kall dricka när man vill, istället för att ta med något att dricka i väskan och som blir ljummet i solen på en gång.
Vi gjorde som vanligt att vi handlade frukost och lunch själva och sparade restaurangmaten till kvällen. Åt kycklingbröst med svampsås tre gånger på fem dagar, så gott var det, haha. Pratade om restaurangen Destino som vi var på i förra inlägget. Hit gick vi första dagen vi åt ute och första dagen vi bytt hotell. Mosters familj fick beställa först och när det sen var våran tur fick jag en attack igen, när jag minst av allt "fick". Pappa ledde mig ut till en avskild plats utanför, kunde knappt gå själv för att jag skakade så mycket. Han hjälpte mig att andas lugnt och en stund senare kunde jag sätta mig med de andra igen trots skammen att alla kollade på mig. Vet att det inte är något att skämmas för egentligen, det är så himla vanligt, men känslor går inte att styra över utan det gäller bara att acceptera att det är som det är. Förklarade sen för servitrisen vad som hänt eftersom hon blev lite förskräckt och efter det lugnade det ner sig för oss båda. Gillade verkligen henne, så mycket energi och så omtänksam. När vi sen kom tillbaka sista kvällen blev hon superglad, kramades och tyckte det var tråkigt att vi snart skulle hem. Vi lovade att rekommendera restaurangen så nu är det också gjort! Så ska någon besöka Los Cristianos nångång så rekommenderar jag Destino varmt.

Nu låter det på inlägget att jag haft väldigt jobbigt, och jo, emellanåt har det varit det men jag har fått betydligt mer andrum än vad jag haft jobbiga stunder så resan var väldigt nyttig. Nu när jag varit hemma i snart en vecka börjar vardagsångesten komma tillbaka lite men har börjat andas i fyrkanter när det känns jobbigt eller stressigt och att samtidigt räkna sakta till hundra och det hjälper faktiskt. Ångesten försvinner inte helt men den blir lite lättare att bära på.
Resan har även gett mig insikt i vad som kan orsaka attackerna och det är bland annat stress (inre, yttre eller både och) och förändringar. Har sjukt svårt för förändringar just nu och mitt spontana jag har gått och gömt sig lite. Det talar ganska mycket sitt tydliga språk då attackerna kommit kvällen innan resan, kvällen innan kusinerna kom, kvällen innan vi bytte hotell och kvällen då vi bytt. Jag har tänkt att jag kanske borde lägga det lilla krut jag har på att skaffa rutiner trots att rutiner är lite av det tråkigaste jag vet.

En nyttig, tankeväckande och påfrestande resa rent psykiskt, men absolut värt det.

3 kommentarer:

  1. kämpa på, du är en stark människa! & det var kul att få träffa er igen!
    /Felicia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är du med Felicia, och detsamma! <3

      Radera

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)