måndag 19 januari 2015

Finns inga händer så finns inga verktyg

Dags för provutskrivning igen då. Min farhåga besannades när de sa på läkarsamtalet att de tänkte skriva ut mig på en gång i och med att utredningen börjar imorgon och att jag därför kommer ha ihållande kontakt med öppenvårdspsyk i Gagnef. Började storböla ärligt talat, på grund av att jag känt mig så förbaskat sviken av öppenvården. Har man påbörjat en kontakt och man påpekar att man måste ha tätare samtal och att sen inte få en tid på fyra veckor är inte okej. Det är grymt och jag tror själv att just det, i samband med att inte fått något ordentligt att sova på, har gjort att jag sitter där jag sitter idag.
Vi kom till slut överens om att det blir en provutskrivning precis som sist så att jag hinner få klarhet i vilken hjälp jag kommer få efter utskrivningen. Jag är ledsen, nervös och rädd för att få en smäll i ansiktet igen och bli kvar ensam med all skit som måste ut.

Jag vill så himla mycket. Jag vill inte vara här, jag vill inte bli ensam med tankar och ångest som hela tiden växer tills jag inte längre orkar mer. Jag vill ha energi, gå till det jobbet jag älskar, läsa på i skolan i den kunskapstörst som alltid bott inom mig. Men ska jag kunna det måste någon räcka mig en hand så jag kan resa mig upp. Låt mig snälla inte dränkas i det här träsket, hjälp mig upp så jag kan hjälpa andra.

Är så förbannat rädd och stressad att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

2 kommentarer:

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)