onsdag 18 mars 2015

Psykiatrins baksida

December 2011 till mars 2012 var jag inlagd för första gången på en psykiatrisk avdelning i Falun. Jag hade varit sjuk i anorexi i ungefär tio månader efter att ha blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp och hade ett alldeles för lågt BMI tillsammans med en djup depression och självmordstankar. Min anorexi kantades av inslag av bulimi då jag emellanåt hetsåt och kräktes. Kroppen skrek efter näring vilket gjorde att jag ibland inte kunde stå emot mat men ångesten efteråt var så stor att jag alltid kräktes upp det igen. Jag hade alltid hållt alla känslor inombords i någon förvrängd tanke om att man inte får gråta eller vara arg offentligt, att människan var en skyltdocka som skulle vara smal och glad. En dag hade jag kräkts efter middagen och såg att maginnehållet var blandat med blod. Trots att jag visste att sjukdomen var farlig så var jag så djupt inne i den att jag inte kunde sluta. Man kan jämföra det med en alkoholist. Jag missbrukade mat men till skillnad från alkoholisten kunde jag inte bara sluta äta. Jag var som en alkoholist som tre gånger om dagen satts ensam på en bar där jag endast fick dricka en öl och inget mer. Det är en svår situation som krävt många års bearbetning.

Den dagen jag hade kräkts på avdelningen gick jag emot alla tankar jag hade om att det skulle vara fult att visa känslor. Det lilla modet jag hade kvar i kroppen använde jag till att gå upp till nattpersonalen och faktiskt berätta vad som hänt. En av kvinnorna satt sig lite avsides med mig och jag kände att äntligen, hon kanske kan få mig att må bättre. Men istället för att stötta och pigga upp mig drog hon på sig en irriterad ton och räknade upp alla konsekvenser min sjukdom kunde få.
"Du kanske inte kommer kunna få barn, du kommer förstöra dina tänder, få hjärtproblem..." och så fortsatte hon för att trycka in i min dumma skalle att jag borde förstå bättre. Att jag borde tänka på de kvinnor som utan sjukdom inte kan bli gravida för det är minsann inte deras fel.
Jag gick aldrig och bad om stöttning igen, samtidigt som överläkaren fnyste åt min sjukdom under läkarmötena och sa att "äh, du är ju inte farligt mager precis" och gav mig en felaktig dos av sömnmedicin som gjorde att jag inte ens klarade av att äta frukost dagen därpå.

Under de tre månader jag var inlagd fanns det en annan tjej som också var på avdelningen. Hon kom dit tre gånger under tiden jag var där, hade små barn hemma och hade skurit sig så illa att såren hade fått lov att sys. Varje gång hon kom in hade hon försökt ta livet av sig och varje gång blev hon utskriven efter ett par dagar. Bara så där.

Anledningen till att jag berättar det här är för att belysa att dessa situationer inte är ovanliga. Tvärtom, det här händer ständigt. Rekommenderar alla att gå in på @psykiatrin på Instagram och se hur verkligheten ser ut egentligen, bakom den fasad som satts upp med regler, lagar och "god omvårdnad" som det pratas så fint om. En sjukdom är inte en sjukdom mindre för att den inte syns.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)