fredag 17 april 2015

Min bipolaritet - del 1

Som ni vet så har jag typ 2 av bipolär sjukdom. Trots att sjukdomen är relativt vanlig och att mellan 1-3% av befolkningen har den så är det väldigt många som inte vet vad den innebär riktigt så jag tänkte stapla upp några typiska symtom hos mig själv både vad gäller hypomani och depression. Bipolär sjukdom hette tidigare manodepressiv sjukdom (många känner lättare igen den gamla benämningen) och vill ni veta mer om den så finns det toppenbra faktasidor om ni söker på Google! I den här delen fokuserar jag på hypomanin, depressionen kommer i ett annat inlägg för att det inte ska bli allt för mycket att läsa.


Hyperaktivitet. Många tror att det innebär att man är som en duracellkanin att vara hyperaktiv men det finns faktiskt "stillasittande" hyperaktivitet också som innebär t.ex att trumma med fingrar, vicka på stolar, pilla på händer, fötter eller i hår. Jag har både den tysta och den tydliga, klassiska hyperaktiviteten varav den stillasittande typen har jag i princip jämt. Jag sitter/ligger i princip aldrig still. När jag är överenergisk och klassiskt hyperaktiv skrattar jag åt i princip allt, dansar och springer runt, pratar och sjunger högt, tycker att världen är den finaste rosa bubbla som finns och det händer ofta att min kära familj vill få ut mig i några timmar så jag lugnar ner mig eller påpekar att jag är konstig. Är expert på att gå folk på nerverna, speciellt när den kända rastlösheten pockar på, men jag tycker bara att jag är SÅ rolig och det här är faktiskt ett underbart tillstånd att vara i för mig. Hela hypomanin är som en enda stor drog av lycka.

Jag är dålig med min ekonomi. Har som motto att "allt löser sig" och köper ibland för själva köpandets skull och inte för att jag verkligen behöver eller tycker om något. Det är vanligt att shopping går till överdrift, det är väldigt klassiskt i hypomani och mani, men eftersom jag lånar pengar av mina föräldrar om jag behöver så sätter det mig inte i stora skuldfällor, det blir bara jobbigt när jag har större summor att betala tillbaka och jag ångrar mig i efterhand. Det kanske inte är så värt att köpa en ansiktsmask för tvåhundra kronor när man ska klara sig på de ynka trehundra som blir kvar i en halv månad.

Jag är spontan och försöker dra med mig folk på saker som enligt andra behöver planering. Kommer jag på att jag vill festa klockan elva på kvällen eller dra iväg på en kryssning som går om tre timmar så hamnar jag i extas och blir väldigt besviken när folk tycker att det är försent, att vi ska ta det senare osv. Jag tycker ju att mina idéer är helt fantastiska och vill uppleva allt så fort som möjligt.

Jag är glömsk och har dålig planeringsförmåga. Varje sak som jag tycker är rolig eller nödvändig tackar jag ja till och tar ibland samtidigt eget initiativ där jag involverar andra. Ofta tror jag att jag har 48 timmar på dygnet och när dagen D kommer så inser jag att jag måste göra folk besvikna då jag dubbelbokat mig. Andra gånger är jag så inne i mitt lyckorus att jag glömmer av andra saker jag lovat helt och hållet vilket gör att folk tycker att jag är taskig (med all rätt). Just glömska är dock nånting som hängt med mig hela livet. Jag har alltid varit glömsk, glömmer soppåsen som jag skulle ta ut när jag går hemifrån trots att jag blev tillsagd för en minut sedan.

• Mitt självförtroende är mycket högre än normalt. Jag känner mig som superwoman, att jag klarar vad jag än tar mig för och att ingenting kan bräcka mig. Jag känner mig bara störst och bäst, utan att förminska andra, och livet är så himla enkelt. Ofta smittar min energi av sig och jag älskar det. Andra gånger går jag folk på nerverna och folk tycker att jag är alldeles för mycket. Det är som att hela kroppen kryllar av fjärilar och jag kan inte vara lugn i det.

• Jag är lättirriterad och otålig. Det här är en punkt som många tycker är lite konstig mitt i all energi och glädje. Jag blir helt enkelt irriterad när saker bommas och står i vägen för min lycka och energi, när någon avbryter i något som jag är i extas över. I mitt huvud är det inte livsviktigt att få den där sömnen för att vara pigg på jobbet nästa dag eller att sitta och planera inför det jag och vänner/familj bestämmer oss för att göra i sommar. Jag vill göra det NU. Bara att sitta med kölappen i handen på Apoteket kan få mig att få spunk. Jag bara hatar att vänta.

• Har mindre sömnbehov. En del har i sin hypomani så litet sömnbehov att man inte sover alls, jag själv sover alltid även vid hypomani men timmarna jag behöver för att stå upp på benen nästa dag är färre. Vanligtvis sover jag runt 10-12 timmar vilket är ganska mycket. Min sömn har alltid gått i perioder precis som det mesta annat i livet. En period är jag trött ständigt och kan sova hur mycket som helst men oavsett vara trött, medan andra perioder är jag pigg efter bara 5-7 timmar sömn. Jag är inne i någon sorts flyt i livet vilket gör att jag inte ens reflekterar över ifall jag är trött eller inte.

• Tankar och tal går på autopilot. Något som följer en hypoman period är hur kreativiteten flödar och tankar och idéer trängs i huvudet för att få plats. Jag har ofta så mycket tankar i huvudet att jag kan tappa bort mig mitt i en mening, ibland pratar jag väldigt fort och entusiastiskt och i nästa sekund är jag frånvarande. Det händer också att jag påbörjar en del saker som jag aldrig slutför.

• Ökad sexualdrift.

• Lättare att skapa nya kontakter och ökat socialt liv. Är otroligt öppen och optimistisk, har lätt att prata med i princip vem som helst om vad som helst och är inte rädd att ta första steget till en konversation. Jag släpper min trygga zon hemma och planerar gärna in träffar med vänner eller åker iväg på saker som jag annars kan tycka är stressande eller jobbiga. Mitt intresse för andra människor är stort och jag njuter av att känna in och lära känna nya personer.

_____

Hypomani kan visa sig på väldigt många sätt hos olika personer, bipolär sjukdom är så pass brett och komplext att symtomen aldrig är prick lika hos två individer. Det här är vad som är utmärkande för mig och eftersom jag mår så himla bra under dessa perioder är det svårt att se att det skulle vara något sjukligt, även för utomstående. Visst, det är inte roligt att göra folk besvikna för att man lovat saker åt flera samtidigt, inte roligt att ha prylar hemma som kostat massa pengar och som jag inser att jag knappt använder, ha en skuld på ett par tusen till mamma och pappa för att jag plötsligt fick ett stort behov av att köpa löshår, men samtidigt är jag glad att det inte är större problem än så som dyker upp. Hypomani är fantastiskt på många sätt och är ingenting som brukar behöva medicineras. Anledningen att det är bra att veta om mina hypomaniska symtom är att förstå att jag inte med flit är jobbig eller struntar i saker eller om jag plötsligt slutar ta kontakt. Vissa grejer faller helt enkelt bort bara. Sen är det vanligt att en hypoman period följs av en depressiv och därför ska man alltid försöka uppmärksamma alla skov oavsett på vilket sätt det uppenbarar sig på.

6 kommentarer:

  1. Vi har något gemensamt, är också spontan och det värsta jag vet är när folk ska planera.. Bestämma tid/datum och massa annat... jag bara kööör! ;)

    SvaraRadera
  2. Hehe tror att du o jag skulle haft sjukt kul tillsammans ;D

    SvaraRadera
  3. sV: Jaa den är ju de, va jo då gäller bara att hitta rätt kläder, klä sig rätt så att det passar just en själv :D

    SvaraRadera
  4. Intressant inlägg! Jättebra att skriva om då jag tror att vi alla behöver upplysas mer :)

    SvaraRadera
  5. Haha den där tredje punkten är sååå jag! :D

    SvaraRadera

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)