onsdag 22 april 2015

Min bipolaritet - del 2

Vill ni läsa den första delen som handlar om hypomani så finns den här. I den här delen lägger jag fokus på depressionssymtomen.


Stark ångest och skuldkänslor. I vissa fall är det en specifik händelse som utlöser en depression, andra gånger kommer den som en blixt från klar himmel. Just ångest och skuldkänslor har en stor del i mitt dåliga mående. Ångest och skuldkänslor över att inte klara av jobb och/eller plugg, att familjen mår dåligt över att jag mår dåligt, att inte orka träffa vänner och leva på som alla andra.

Självskadebeteende. Det här är en punkt jag kommer till när depressionen går djupare och är ett stort tecken på att jag behöver mer hjälp. När tankar om att supa bort problem, stoppa fingrarna i halsen och kräkas eller att skära mig kommer så vet jag att depressionen blivit ännu djupare.

Sömnproblem. Mina sömnproblem yttrar sig på väldigt många sätt. Jag har extremt svårt att somna trots sömnmedicin, eller så sover jag i princip hela tiden och är trött oavsett hur många timmar jag sovit. Hamnade i en sömnparalys för några månader sedan vilket var fruktansvärt obehagligt. Sömnen är väldigt svår då jag ena dagen däckar totalt på sömnmedicinen och nästa dag hjälper det inte hur många tabletter jag än sväljer.

Panikångest och agorafobi (torgskräck). Det här är en punkt som jag trodde jag var förbi för längesedan tills jag hamnade i en djup depression igen och insåg att det inte var över. Panikångestattacker är otroligt tröttsamma och jobbiga och det är omöjligt att beskriva med ord vad man känner när attackerna kommer. Fast du vet att det som händer inte är farligt så känns det precis som att du ska dö. Hyperventilation, skakningar, kvävningskänslor och en extrem ångest som är så stark att du tror att du håller på att få en hjärtinfarkt. Varje gång det händer får jag lägga mig platt på golvet med tårarna rinnandes, kippande efter luft och med en kropp som domnar bort så att hela händelsen blir overklig. Agorafobin är något som ofta kommer på köpet då man vill undvika alla platser som det hade blivit jobbigt att få en panikångestattack i. Vissa dagar har jag fått kämpa för att orka gå in på Ica, för att våga gå ut med hunden. I nuläget är det dock borta så länge jag sköter min medicinering och det är himla skönt.

Självmordstankar. Efter två vändor på psyk har jag lärt mig att när dessa tankar om att jag vill dö och jag börjar överväga vilket sätt som är bäst att dö på kommer så är det bara att åka in på en gång. Förutom en överdos så har jag klarat mig väldigt bra från att låta tankar övergå i handling då jag gått med på att få hjälp så fort som möjligt. Just självmordstankar eller självmordsförsök är extremt skambelagt och som det pratas alldeles för lite om tycker jag. Jag är helt säker på att fler lyckas ta livet av sig just för att det är så oaccepterat att ha såna tankar och må så dålig idag (kommer skriva ett inlägg om just det mer ingående senare).

____

Till skillnad från hypomana perioder som vanligtvis pågår under bara några dagar upp till två-tre veckor så är depressionerna betydligt längre. För mig har en depressionsperiod varat minst 6 månader och högst över ett, ett och ett halvt år. Emellan dessa depressioner jag haft så har jag varit "frisk" i ungefär tre år innan jag kommit in i en ny svacka. Det tär nåt så fruktansvärt att ha byggt upp så mycket under de friska åren och som man gång på gång får se raseras när ett nytt depressivt skov tar sin början. Förmodligen har jag flera år av provmedicinering och skol- och jobbkrångel framför mig innan jag lärt känna mig själv i min sjukdom och hur jag ska hantera den. Det är frustrerande att vara så vilsen i det men det finns inga andra alternativ än att ställa sig upp och kriga. Igen och igen och igen.

1 kommentar:

  1. Svar: Jag gillar ingen av dem nya tjejerna som kom in i tisdags men gillar faktiskt Sara ;D

    SvaraRadera

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)