måndag 20 april 2015

Nattliga tankar

Vissa dagar hatar jag bara allt. Hatar att vara hon som ligger efter, som inte klarar av vad andra människor gör. Som inte klarar av att jobba eller sköta skolan, som inte har något körkort, fortfarande bor hemma. Det är så förbaskat frustrerande att vakna upp och inte veta hur dagen ska sluta. Livet kan rulla på bra ett tag och jag kan känna att äntligen så är jag på benen. Jag vågar drömma, jag vågar drömma stort till och med. Sen kommer den där dagen då jag plötsligt blir överkörd av en ångvält. Bara sådär, utan förvarning går hela jag i tusen bitar och jag får börja om med allt. Successivt komma tillbaka till vardagen, successivt börja äta och sova normalt. Det är som att nån vänder upp och ner på världen och alla utom jag hänger med. Jag står kvar och slår i huvudet i en bergvägg och hoppas att jag kan få dö. Bara sådär.

Jag hatar den här sjukdomen så mycket. Den gör inte illa bara mig, den skadar alla jag har runt omkring. Jag bär på en smitta som pestar ner varje människas tillvaro och jag vill inte ha det så. Jag önskar jag kunde kasta rosor och solsken kring mig. Istället hamnar jag på psyket nerdrogad och fascineras över hur folk orkar äta mat tre gånger om dagen. Hur folk orkar duscha, bry sig om sitt yttre, se på tv och faktiskt se vad som händer på skärmen. Hur skötarnas ögon kan vara så levande när allt runt omkring är vissnat och svart. Hur städerskorna orkar dra den där moppen över golvet varje dag, hur man orkar använda så mycket kraft och energi på oss, ett gäng zombies som tappat tråden till livet. Ja, hur orkar man?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)