torsdag 7 maj 2015

Att förväntas gå utan ben

Vet ni vad jag är alldeles spyfärdig på? Med stor risk att låta extremt pessimistisk så är det alla dessa flöden med fina citat om hur du själv kan styra över din egen lycka, att du kan göra precis vad du vill med ditt liv om du bara vill det tillräckligt mycket och blablabla. Jag vet att dessa citat och texter bara är i all välmening men den välmeningen blir till en stor bomb av ångest inom mig. För jag kan inte styra helt och hållet i min lycka och mitt liv. Jag har en sjukdom som visar sig åt extremer åt ena eller andra hållet, visst kan jag förbereda och lära mig se tidiga tecken i mina skov, men även med den kunskapen så svänger det iallafall. Mina substanser av lyckohormon är nästan alltid för låga, ibland så låga att jag inte vill leva, och oavsett hur mycket jag styr och ställer i livet med ett jäklar anamma så står det faktum kvar att min hjärna inte är som alla andras. Vid dessa tillfällen, när jag funderar på döden flera gånger om dagen, och det ploppar upp vackra rader text i en sötsliskigt kliché-ig bild är det som att en människa gjord av guld kommer körandes i sin Ferrari och står och hånskrattar mig rätt upp i ansiktet. Jag är uteliggaren som sitter i trasiga kläder, hungrig mage och med ett mantra i huvudet som hela tiden säger att jag måste kämpa för min egna lycka, att jag är för dålig och svag eftersom jag uppenbarligen inte kämpar tillräckligt hårt. Och kämpar jag inte tillräckligt hårt så förtjänar jag min plats där i gathörnet med min pappersmugg som ingen ens sneglar åt och skosulor som kastar grus på mig.

Det finns på nåt sätt inte plats för oss psykiskt sjuka idag och har aldrig funnits. Syns det inte så finns det inte, typ. Vet att det är en egoistisk tanke på många sätt men ibland önskar jag att mitt skallben var genomskinligt så man såg hur aktiviteten där såg ut för där är det enda stället min sjukdom syns. Eller att jag hade ett sår i pannan, gips på benet eller gick med kryckor. Hemska tankar men jag blir så galet frustrerad. Jag vill bli frisk, jag vill hänga med i mina jämnårigas takt men jag kan inte. Inte förrän rätt medicinering är insatt, vilket kan innebära år av olika kombinationer, och kanske inte ens då funkar det. Inte förrän jag lärt känna mig själv i mitt funktionshinder och hur jag bäst ska lindra det som gör ont och är sjukt.

Men jag vill tydligen inte tillräckligt mycket. Långa blogginlägg och pepp-artiklar om det goda fina livet som vi själva måste slita för, att vara sin egen superhjälte, kan få min kämparglöd att brinna lite till i vissa fall, men i de allra flesta ger det mig bara en smäll på käften för att det betyder att jag förtjänar det jag sitter och har suttit i. Det är nog det som är värst, att tänka sig vara förtjänt allt som är smutsigt och gör ont. Det är lite som att sitta med förlamade ben i en rullstol medan folk runtom hejar på och peppar med att "jag lovar, vill du det tillräckligt mycket så kommer du kunna gå igen!"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)