måndag 30 november 2015

Domen

Där landade brevet i postlådan och jag ligger i sängen och grinar som ett litet barn. Hon är alltså frikänd. Mest arg är jag på min advokat som sa efter rättegången att han var säker på att hon skulle bli fälld, det har fått mig att gå och hoppas vilket ger en dubbelt så hård smäll tillbaka. Jag känner sån äckel och avsky när det gäller hans beteende.

Det jag är mest ledsen över är egentligen inte frikännandet i sig eller att jag inte kommer få något skadestånd (pengar är det sista jag bryr mig om i en situation som denna), det är känslan av att vara misstrodd. Jag kommer aldrig kunna bevisa att jag har rätt och det gör ont i mig att veta att det finns folk som alltid kommer tro att jag ljuger. Inte bara en gång utan två. Och att jag i såna här svåra stunder får tankar om att vilja straffa och slå på mig själv. Göra mig själv illa för att jag är så misslyckad och patetisk. Jag kommer inte göra det men bara att de tankarna kommer får mig att må illa. Likaså tanken om att det finns hundratusentals människor som gått och går igenom samma sak som jag och att det svenska rättssamhället är så pinsamt svagt och magert.

Kommer antagligen ligga matt och ledsen hemma i några dagar. Eller mer, det vet jag inte. Det enda jag mår bra av i denna sits är att veta att det är över nu. Slut. Jag kan inte göra något mera. Att utgången blev som den blev suger, gör ont och plågar men det finns ändå en liten liten gnutta frihet i att aldrig behöva vara kvar i att fallet är aktuellt och pågående. Det är borta nu. Och snart är det förflutet.
Jag vet ärligt talat inte alls var jag har mig själv just nu. Ena delen av mig är så arg och frustrerad att hon skulle kunna göra vad som helst på impuls utan att bry sig om hur det påverkar varken sig själv eller nån annan, medan den andra inte har kraft att göra något alls mer än att ligga och tyna bort.

Just nu vill jag bara rikta ett stort fuck you-finger till allt. Mest till orättvisan. Vad finns det för mening om saker ska vara orättvisa? Varför ställer man upp, gör så gott man kan, tröstar, älskar och kämpar när utdelningen till slut visar sig vara en påse skit? Vad finns det egentligen för godhet i det vi gör? Denna värld är så ur balans ibland att jag kräks.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)