måndag 4 april 2016

Förvandlar tankar till text

Jag är en person som inte har särskilt stor koll på datum för speciella händelser om det inte gäller födelsedagar och sånt men ett datum som suttit fastetsat i mig är datumet då våldtäkten ägde rum. Vet också exakt mellan vilka datum jag varit inlagd. Har verkligen inte försökt memorera någonting utav det här utan det sitter där som ett litet minitrauma i bakhuvudet.

Det gjorde mig så glad igår när jag insåg att slutet på mars har passerat och att jag under "årsdagen" inte haft våldtäkten grötandes runt i mitt huvud. Det har gått fem år nu och det börjar sakta men säkert bli mer och mer förflutet. Och det är skönt. Förbaskat skönt. 
Det har också snart gått ett år sedan övergrepp nummer två och det är över ett år sedan jag låg inlagd på psyket. Anledningen till att jag inte tänkt jättemycket på det ur datumperspektiv är för att det är något som fortfarande känns pågående. Såret är färskt och jag är bara i början av läkningsprocessen. 19 november satt jag i rättssalen och en vecka efteråt fick jag svar på att hon friades. Är kanske därför. Jag längtar tills om några år då även det här känns äldre. Tiden gör det faktiskt enklare på något vis. Ju färskare det är desto ondare gör det och desto svårare är det att prata om det.

Det bästa jag har gjort under alla mina psykiska problem och under alla trauman är att söka hjälp. Jag har pratat med personer som inte förstått ett skvatt och jag har hittat människor som hjälpt mig på ovärderliga sätt att hitta tillbaka till mig själv. Psykologisk hjälp är fortfarande så underskattat i samhället och man får inte ge upp om första kontakten inte känns rätt. Min pappa brukar säga att han tror att alla människor skulle behöva prata med någon nångång och jag håller med fullständigt. Min familj och att jag vågat söka hjälp är något av det bästa har och det bästa jag gjort. Jag ser framemot att lära mig mer om mig själv och att i framtiden hjälpa andra att hitta verktyg att göra detsamma. Hälsan är det viktigaste vi har och man glömmer det ibland ironiskt nog.

Jag är stolt att jag i allt som hänt står på benen. Att jag jobbar, bloggar och vågar möta det som jag helst hade velat sopa under mattan. Och jag är så tacksam för min familj, Felix, Bosse, mina fina brukare på jobbet, att alla ni får mig att må så mycket bättre och att ni stöttar mig vad som än händer. Jag älskar er. ♥

1 kommentar:

  1. Hur många bodys har du nu?

    Hur gör du för att hantera de värsta dagarna?
    Förstår hur du menar. Årsdagar är verkligen hemska. Gör ont och plågar. Har varit inlagd för många gånger för att minnas datumen (runt tjugo), men i början var jag också nitisk vad gäller datum. Som du säger, inte för att jag vill utan för att det automatiskt finns där lagrade.
    kramar

    SvaraRadera

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)