torsdag 24 november 2016

After hypo

Har de senaste dagarna vaknat upp med ångest. Ingen sån där som gör en helt oförmögen att orka med dagarna utan snarare en efter hypo-ångest. Skrev tidigare, för en till två veckor sen, att jag känt mig på gränsen till hypoman. Jag älskar att vara hypoman, sådär att man bokstavligen hoppar runt hemma för sig själv för att man är kär i livet, men efter varje skov så kommer ångesten som ett brev på posten och man vet om att det kommer att komma men man skiter fullständigt i det för stunden. För "jag kanske klarar mig den här gången" och "jag är inte hypoman, jag håller bara på att bli". Man bara går efter sina impulser och lever livet och väljer att ta smällarna för det senare.

Vill inte att ni ska bli oroliga på nåt sätt för ångesten är hanterbar och den kommer att gå över. Jag drömmer mycket igen och just när jag vaknar har jag en "åh nej"-känsla som hoppar på mig så fort jag öppnar ögonen. För jag vet att där mina sparpengar en gång låg så ekar det tomt för att jag impulsshoppat saker som jag för stunden tyckt varit fullständigt nödvändiga och för att jag varit så uppe i varv att jag funderar på om jag sagt alldeles för mycket till vissa personer. Min ärlighet och mina funderingar slinker ur min mun innan jag hinner reflektera över dem och nu i efterhand så kanske det inte är så smart att diskutera djupare saker med vilt främmande människor på fyllan.

Det är så svårt att skilja på vad som är det bipolära och vad som är jag. För jag är ju brutalt ärlig på bloggen, så jag är en ärlig person i grunden som kan prata om i princip vad som helst med vem som helst, men det blir en annan sak offentligt och när jag tänker efter så har folk kanske funderat på vad jag är för typ egentligen när jag suttit och diskuterat nånting hejvilt.

Låter kanske på det jag skriver att mitt beteende resulterat i en katastrof. Det har det inte. Det suger så klart att jag inte haft förmågan att tänka efter före och att nästan allt jag gjort har skett på ren impuls, att jag inte kunnat reflektera som en normal människa innan jag gör eller säger något. Men det går över, är bara att droppa det och gå vidare. Känns redan bättre efter att ha fört över mina tankar här även om en del av mig skäms över att publicera det här. Ingen vill ju ses som omdömeslös. Jag försöker tänka att jag gjorde det som i stunden kändes rätt, även om det kanske var sjukt.

2 kommentarer:

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)